Ulf Lundell – Stjärnorna



Nu glimmar stjärnan i havets blanka lugn

Det svarta tona mörker runt en tid som är glömd

Nu hettar blod och ängslan som en ugn

Nu är bordet vält och sista bägaren tömd



Nu har sista färjan gått med skrik och skratt

Och den första strimman gryning har skrämt tystnad i tim och liv

Och det hål som har slukat allt inatt 

Är det hål som kallas lever och liv



Jag fann min väg till stjärnorna tillsist 

När jag klöv den blanka ytan med min kropp

Jag fann min väg med noggrannhet och list

Nu ligger jag på botten, på rygg och stirrar upp



Jag har bråttom men jag kvävs och ligger still

Mina lungor sprängs, jag vittrar

Som ett sjunket vrak

Men blodet hettar det brinner som det vill

Det trotsar stjärnor, himlar, mörker, hav



Jag fann min väg till stjärnorna tillsist

När jag klöv den blanka ytan med min kropp

Jag fann min väg med noggrannhet och list

Nu ligger jag på botten på rygg och stirrar upp