Nu biter frosten igen

och parkerna brinner som eld

Och himlen över Västerbron

är gaslågeblå nu ikväll

Jag ser ut över stan

du är där nånstans

Ensam eller kanske i en annan mans famn



Ett hår som kastar till

i vimlet utanför en affär

Jag har sett det några gånger nu

men du är inte där

En doft går genom rummen

en röst i en biosalong

Ett brev som aldrig kommer

En radio, en sång



Jag längtar inte längre efter att ha dej här 

men jag saknar dej

Som om min själ har gått ifrån mej

för att vara hos dej

så saknar jag dej

Jag önskar att jag aldrig

hade träffat dej där

Såna som vi vet nog inte vad kärlek är

men jag saknar dej



Nu lyfter man båtarna ur kanalen

Snart fryser fjärden här till is

Snart sjunker dom här tornen

och taken ner i ett råkallt dis

Folk därute bryter upp och flyttar in 

från småstäder, skogar

från tristessens vinande vind

Vi tar oss fram så gott vi kan

mellan dröm och verklighet

Vi blir vad vi väljer

Vi blir vår ensamhet



Jag längtar inte längre efter att ha dej här...



Den här kärleken hänger kvar

som en hemlös hänger kvar i en bar

Stolarna på bordet, alla har gått

Han sitter kvar där han sitter

som om han inget förstått



Som om min själ har gått ifrån mej

för att vara hos dej

så saknar jag dej

Vid ett middagsbord bland folk

i en tunnelbanevagn

då saknar jag dej

Som vintern saknar våren

som den kloke saknar dåren

som en salva över såren

som herden saknar fåren

saknar jag dej



När jag känner doften av äpplena

på Södermalmstorg

När jag tyngs ner av en börda

pressas av en sorg

som viskar i mitt öra

att jag varken kan eller vill

älska igen, att min kärlek

inte räcker till

Att jag är död för livet

att det är över och förbi

När jag inte hittar nånting

som jag finner nån glädje i

då saknar jag dej