I tidernas morgon se höjd över strand, sedan solen förbarmat sig över ett land av arktiska isarna täckt.

Millienium gick och göternas stam, ett släkte av okuvlig kraft stiger fram, och drömmen av Sverige blev väckt.

Om lysande bragder och vikinga tåg, i östled i västled på skummande våg, förtäljas en ädel mans plan.

Och konungar komma med orubblig tro. De resa ett rike där frihet kan bo. Och ändlös blev segrarnas vad.

De reste ett rike med blod och med svärd, och vildrådig är den som klentrogen är. För ett råd ?????.

Med trosfrihet hotad vi visste vår plats, mot maktlystna ligor vi gjorde så glatt, ett salu med svenskmanna ord.

Med kungen i spetsen vi drogo i fält. Med kungen vi frös och i torftliga tält. Och lärde oss krigarens bikt.

Vi stred och gled i stäppvinden kall. Vi kommo till korta och tungt var vårt fallt.

För landet dock aktning man fick.



Nu kaptsen grundlag och urgammal rätt, och riket raseras mot vanvettigt vett, av örnen man vingarna slår.

I nord sjunker solen och stjärnornas glans, och töcken fördunklas nu snart ingenstans, vad svenskhetens stämma förstår.



Vad för i sitt sköte den kommande tid, trots talet om folkets försoning och frid.

Det rustat på nytt över lag.

Ska drömmen om Sverige vår nordliga vakt, bortsopas sen näst förintades slakt, en härsklysten stam till behag.



Det flammar en fackla i göternas nord, borteldade enade svenskmanna ord, då ??? ord nu ska gny.

Lys fackla i natten för sanning och rätt, lys fort ut ur landet på fädernas sätt, och svenskheten snart födes ny.