Dom möttes i ett SAS-plans pentry

Mellan Stockholm och Caracas

Han hade druckit lite för mycket

Och hon väntade sej alltid mycket

Hon kallade sej Ida – Ida Lupino



Hon sa hon hade varit vid filmen

Men inte vilken sorts film

Och han frågade inte så mycket

Han hade druckit lite för mycket

Hon kallade sej Ida – Ida Lupino



Dom delade på en taxi

Han hade inget hotell som väntade

Så hon tog honom till sin syster

Som skällde och kysste och sa:



Det var så du ville, så du ville,

så du ville ha det

Det var så du ville ha det, eller hur?



Efter två veckor i trädgården

tog han med henne hem till Spånga

Och den svenska himlens stjärnor

lyste över dom båda

Hon kallade sej Ida – Ida Lupino



Dom hade några klara drömmar

Några klara, rena drömmar

Så en morgon kom hon hem och slängde

En sedelbunt på sängen

Hon kallade sig Ida

Han kallade henne hora



Hon grät att hon bara ville

ville ge honom nånting tillbaka

För att han vände sej mot henne och prata

För att han aldrig slog tillbaka

För att hon inte behövde låtsas

Och då såg hon att han skaka

Och hon kastade sej mot honom och skrek att:



Det var så du ville...