det börja med ett avsnitt av kampen mellan liv o död

jag kämpa varje dag för att få tillbaka min lifsglöd

huggits hit och dit, jag fick inte i mig näring

fick för mig massa saker, jag betydde ingenting

efter mera än ett halvår vart jag frisk ifrån skiten

men då kom det nya grejer så jag ramla ner i diket

ner till depression på en mycket hög nivå,

jag försökte ta mitt liv och ni försökte förstå

allting runt omkring mig fick mig att förlora hoppet,

att jag inte längre dög, fan det skrek ur hela kroppen

låg hemma i min säng, våga inte se på världen,

vad den hade gjort mot mig, den plockade isär mig

tillslut gick jag ut, för att va normal en dag

men allt som jag möttes av var blickar och slag

men värst var inte smärtan, värst var inte bråken

värst var den känslan av att ingen ville ha mig





att jag var ensam på jorden utan något stöd,

min mamma och cornelia, det blev mitt leverbröd

det fanns inget annat som fick mig överleva

kampen mot en sjukdom som bara kritisera sig

jag är underskattad, har vart med om en hel del

jag har inte gjort nåt rätt, men samhället har gjort fel

dem gav mig inte stödet o allt jag skulle ha

endast tack vara mamma så lever jag idag

vad är detta för en värld? man kritiseras för man lever

ingen hjälper till, finns ingen jävel som ser en

jorden kommer att gå under om det fortsätter såhär

sträck ut en hjälpande hand, och hjälp till i vår värld

alla har vi mått skit och känt oss ensamma,

så släpp in lite kärlek och låt dem få stanna

när man väl har grävt ner sig är det svårt att ta sig samman,

klättrar steg efter steg, utan att tro på efter mamma





						     



						     Thanks to linnea_sveden@hotmail.com