Jag har en vän 

som går vilse varje dag. 

Av rädsla väjer hon för minsta obehag. 

Om hon blir trängd väljer hon att fly, 

hon flyr från möjligheten att bli fri. 

På ytan har hon allt som krävs, 

en säkerhet som aldrig kvävs. 

Behärskning genom självkontroll, 

hon håller fast sin själ. 



Och jag som ser hur hennes inre dör, 

vet att det är så vi alla gör. 



Regnet faller över oss, 

som stjärnornas gråt, 

som stjärnornas gråt. 



Regnet faller, säger oss 

hur sköra vi är, 

hur sköra vi är. 



Vi visar oss i skenet av en lögn, 

vandrar i stillhet genom ändlös sömn. 

Vi vill ge sken av att tåla allt vi ser, 

en börda som kan växa mer och mer. 

Vi glömmer det som faktiskt sker 

och väljer det vi tror oss se. 

Vi låter det bli sanningen 

och styrs av allt omkring. 



Och vi som ser hur vårat inre dör, 

vet att det är så vi alla gör. 



Regnet faller över oss, 

som stjärnornas gråt, 

som stjärnornas gråt. 



Regnet faller, säger oss 

hur sköra vi är, 

hur sköra vi är