Sent en kväll i sommartid

Allt är tyst och andas frid

Då smyger hon när ingen ser

Forsen viskar hennes namn

Där sitter han i månens sken

En speleman uppå en sten

Så vacker men med sorgsen blick

Han som aldrig någon fick

Hon har inte en chans 

Där hon virvlar runt i yrande dans



I en brusande älv 

Sitter spelemannnen själv

Som en spelande gud

Väntar på sin vita brud

Men när ögonen fått färg

Utav vatten och av berg

Tar hon mot hans hand

Och hon lämnar för alltid land



Dansen går mot klippans kant

Farlig mark som stupar brant

Och älven kräver sitt i natt

Hör den ropar hennes namn 

Hon har inte en chans

Där hon virvlar runt i yrande dans



I en brusande älv 

Sitter spelemannnen själv

Som en spelande gud

Väntar på sin vita brud

Men när ögonen fått färg

Utav vatten och av berg

Tar hon mot hans hand

Och hon lämnar för alltid land



Där i månskenets glans

Syns en älva i en yrande dans



I sin brusande älv 

Sitter bäckamannen själv

Men hans vitklädde brud

Har nu tagits mot av gud 

För när ögonen fick färg 

Såsom vatten och som berg

Tog hon näckens hand

Och kom aldrig mer i land