Det snöade på min begravning

Snön som föll närmast smälte fort

Prästen sa han inte känt mig personligen

Sen ljög han om allt gott jag hade gjort



I ett väder ingen människa välsignat

Rabblade de närmsta "fader vår"

Nåns ungar kastade snöbollar mot molnen

I våta skor började några redan gå



Och där jag låg jag under mosskransar och granris

Som en pojke i en allt för stor kostym

Med en blombukett som vissnat vid min sida

Flera famnar djupt nere i dyn



Som om jorden hade öppnat sig och svalt mig

Utan att jag ens hann fått ta adjö

När den åttonde klockan ljöd ifrån kapellet

Tänkte jag - detta blir min död



Jag frös och kände tårarna komma

Men jag grät bara för all den tid som gått

Att varje timma, var sekund är räknad

Var någonting som jag aldrig förstått



Jag vandrade genom alla år som varit

I en labyrint av självförakt

En skugga i en spegel kom emot mig

En kontur som inte kunde ses exakt



Denna ledsagarinna gav mig handen

Tog mig till en port i en återvändsgränd

Vad som än fanns där bakom porten

Var jag allt för rädd för att våga öppna den



Och jorden hade öppnat sig och svalt mig

Och färgat hela himmelen röd

När den nionde klockan ljöd ifrån kapellet

Tänkte jag - detta blir min död



Som i en drogad sömn, som i en slummer

Sjönk jag i en ejderdunsbädd

Jag visste att smärtan snart var över

Jag var inte längre rädd



På andra sidan rädslan fanns en frihet

Som jag aldrig hade känt förut

En aning av en evighet, en stillhet

Som när allt är över, allt är slut



Och när jorden hade öppnat sig och svalt mig

Och täckt över allt med nyfallen snö

När den tionde klockan ljöd ifrån kapellet

Visste jag att - detta blir min död



Här kunde ju historien ha slutat

På en kyrkogård vid en bortglömd grav

Men detta är en grav där ingen vilar

Här ligger den jag en gång var...