Konsten att överleva 

läde jag mig när jag var sju

Jag var den enda vän jag hade

likadant då som nu

Och jag skapade min drömvärld

i mitt rum, hördes röster där nerifrån

fulla av hat och hån

Min mammas hat

min pappas arrogans

Som jag inte fanns



Vem ser ett barn med ambitioner

när han tycks trög och stum

när hans föräldrar ser en främling

ointressant och dum

Vem ser ett barn som låser in sig

som blir sjuk av allt väsen därutanför

tror att han bara stör

som aldrig ber om nå för egen del

bara tror han gör fel



När jag var tio flydde min far 

utan ett ord till oss som blev kvar

Han hade visat att jag inte dög 

Jag var en mes och troligen bög

Jag trodde hans sorti skulle dra 

mig och min mor närmre varandra

Hon fick ett samtal 

redan då samma kväll

Sen blev hon var mans egendom

och hennes säng var aldrig tom

Jag stängde dörren och ögonen

men jag fick höra

samma gamla ljud igen



Jag tog den breda enkla vägen

utan att känna skam

Med min talang 

och med min hunger

tog jag mig alltid fram

Vem ser ett barn som saknar vapen

Utan värn står han kvar

alltid sist i kön

likgiltighet hans lön

Mina triumfer fick hon aldrig se

Varför skulle jag be



Vem ser ett barn som inte orkar

slita sig loss till slut

Det var min tro, min heta önskan

att det var vägen ut

Känner hon hon aldrig nånsin saknad

eller sorg

Känner hon att det finns ett band

bara nån gång ibland

Jag skulle aldrig våga ringa hem

Tänk om hon säger; Vem?