Sakta genom stan glider jag fram på aningslösa drömmar
det är sommar och i min hand finns din
Stan är samma gamla, fast ändå ny som få
allting känns och allting finns där
bara för dig och mig

regnet faller och hösten kommer men det gör ju inget
för du är med mig och håller paraplyet över mitt huvud
sen blir vi förkylda men vadå, det gör ju inget
för jag kan knepen som får oss att bli friska igen

men snart är sommaren slut
och du ska ta ditt förnuft tillfånga
spärra in ditt hjärta igen på ditt ungkarlshotell
(där allting blir mycket enklare) för alla utom mig
och så går vi tillbaks till det gamla och stan blir igen (igen)
precis det den var förut

Jag tar smällen för det finns inget annat alternativ
men samtidigt undrar jag såklart
hur det hade varit om du varit gjord av ett hårdare material
om modet haft en större procent av det totala innehållet
om vi hade nån som helst potential