Jag är ingen våldsam kvinna, jag blir väldigt sällan arg

Men jag har en liten egenhet

För även jag har mina gränser, och när vreden styr totalt

Så behandlar jag mig själv primalt

Som när min sambo stack, så bad jag om en sista kram

Där stog vi kind mot kind, jag snyftade så ömt hans namn 



Han tror att jag ska viska något 

i hans öra när jag skriker - Aaaah!

Jag pressar munnen mot hans öra - Aaaah!

Snälla du förlåt

Så jag bär mig åt..........! 



Jag satt en dag på bussen, med en gammal dam bredvid

En sur och grinig individ.

Och i hennes knä så satt en lika ilsken liten hund

Och jag anade fradga i hans mun.

Utan förvarning så greppade han min arm och bet

Mitt blod det bara rann

Hon sa; "Det var ditt eget fel!" 



Hon tror att jag förlåtande 

ska pussa hunden på hans öra - Aaaah!

Jag greppar även mattes öra - Aaaah!

Snälla ni, förlåt

Så jag bär mig åt.......! 



Så nu sitter jag hos läkaren, för det här går inte an

Och han frågar varför jag är där.

Det är marigt att förklara, kanske är det nåt mentalt

Men att hjälp behövs är uppenbart 



Han lyssnar på mitt hjärta 

då jag plötsligt inte kan förhindra - Aaaah!

Jag greppar stetoskopet, skriker; Aaaah!

Oj, nu det känns bra

Tack och goddag!