Kalle Emil Andersson hade jobbat hela dan

han längtade hem till frugan ryggen värkte utav fan

att släpa tunga lådor i en jävla massa år

det sliter hårt på kroppen ja det sätter sina spår



han köpte sig ett Aftonblad i kiosken på station

till Elsa köpte han choklad en fredagstradition

han lutade sig mot disken för att pusta ut ett tag

då träffades hans käke av ett våldsamt knytnävslag



nu kunde det ha slutat på det sätt det ofta gör

den som har blivit slagen slår och arbetaren dör

men Kalle hade endast ett år kvar till sin pension

han vägrade bli offer för vår välfärdsillusion



han torkade bort blodet och med blicken kall som snö

han röt sitt gamla stridsrop segra eller dö

ligisterna dom flydde i panik till sina hål

ty den forne legionärens nävar var av härdat stål



Kalle Emil Andersson blev hjälte här i stan

och direktören bjöd på fest men kalle han sa fan

ingen jävla kapitalist ska tacka mig för nåt

men kör för en kopp kaffe ja det kan ju smaka jävligt gott