Jag satt häromdagen och läste min tidning 

en dag som så många förut.

O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som 

en efter en har tagit slut



Då såg jag en bild av en flicka

med en skadskjuten kråka i famn

hon springer iväg genom skogen

så fort som hon någonsin kan



Och hon springer med fladdrande lockar

hon springer på taniga ben

o hon bönar och ber och hon hoppas och tror

att det inte ska vara för sent



Flickan är liten och hennes hår är så ljust

o hennes kind är så flämtande röd

kråkan är klumpig och kraxande svart

om en stund är den alldeles död



Men flickan, hon springer för livet

hos en skadskjuten fågel i famn

hon springer mot trygghet och värme

för det som är riktigt och sant



O hon springer med tindrande ögon

hon springer på taniga ben

för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt

att finns det liv är det aldrig för sent



O jag började darra i vånda och nöd

jag skakade av rädsla och skräck

för jag visste ju alldeles tydligt och klart

att det var bilden av mig som jag sett



För mitt hopp är en skadsjuten kråka

och jag är ett springande barn

som tror det finns någon som kan hjälpa mig än

som tror det finns nån som har svar



O jag springer med bultande hjärta

jag springer på taniga ben

O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet

att det redan är alldeles för sent