För jag satt en dag som alla andra på centralstation

i en flock av stress och morgonlynne och bårdska och frustration

ett kollektivt missnöje bland folk av alla slag

som väntade på nian denna helt vanliga dag



Då plötsligt ut ur mängden av storstadsirritation

klev det fram en man, en ganska säregen person

han räckte mig en svärtad han och sade med rosslig hals

"tillåt mig att presentera mig, mitt namn är ingen alls."



För jag fyller inte nån funktion, och ingenting är mitt

och i en värld av färger är jag snöglänsande vitt

ser du en man framför dig, ser du ett hölje blått

för inget är min ägodel, inget faller på min lott



Men det har inte alltid, inte alltid vart såhär

jag har också varit ung, jag har ropat "jag är!

Jag är jag vill jag känner, jag gör allting som jag vill

ingen kan förneka mig min rätt att finnas till!"



Då var jag stark och vacker, då var jag framgångsrik

framtiden låg öppen för mig, ljuvlig sagolik

här är mitt skratt, här är min sorg, här är jag, här är jag

fjärran låg mig tanken då på socialbidrag



Men tiden hann ikapp mig, som den så ofta gör

hoppets stjärna flämtar till, så falnar den, ja den dör

och bara några dagar, efter jag fyllt trettiofem

stod jag klädd i hunger i den park som var mitt hem



Jag förlorade mitt ansikte, förlorade mitt namn

ett skepp av kött, i ett hav av sten, vindstilla utan hamn

en vingklippt fågel utan sång som hade flytt sin bur

så levde jag på smulor och på pantburkars retur



Förlorade min självrespekt, förlorade min tro

lyfte min slitna hatt, bjöd allt farväl, gick till ro

för ingen talar, ingen lyssnar, tittar, ingen ler

jag tog mitt öde, suckade, nu finns jag inte mer



Ja, för den som inte finns, är livet sällan lätt

så jag ber dig skänk mig tjugo spänn, eller en cigarett

men allra helst, skänk mig ett krus, med eld och tårar i

så tömmer jag den i ett drag, blir allting jag kan bli



Då skall jag vara någonting, för omvärlden var döv

skall jag vakna upp i morrn, darra som ett löv

ja, då skall jag vara ett as idag, och i morrn, då är jag ett vrak

kämpar hela förmiddan för att kunna stå rak



Så jag räckte honom en sedel och sa "det är så mycket som jag kan"

så klev jag på min vagn och slog mig ned och han försvann

och mina ögon blänkte och uttorkad var min hals

satt jag sedan och tänkte, på ingenting alls



Jag lever starkt och vackert, jag lever framgångsrikt

men sedan den dan på centralstation är ingenting sig likt

för varje gång jag ser någon som tigger eller ber

blir det så smärtsamt uppenbart att jag är inget mer



För om den dagen kom, då jag föll liksom han

förvandlades från man till stoft, gav upp och försvann

ett snedsteg, ett missförstånd, en flaska och ett slag

så skall jag sedan ropa, att "här är jag, här är jag!"