Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen.

Solen står som ett rakblad på fasaden,

mitt emot mitt öppna fönster

och ingen annan syns till.

Tänk dej, stå i pyjamasen och se

kalla, kalla kristaller smält, smält ner.

För solen lyser utanför

och skuggor målar mönster

och vintern dör.

Det måste va' nå't som helt enkelt kom,

kanske teater känns det som.

Det är femton grader över noll,

min vän du är ännu en aktör

i vintern dör.

Tyst! Takt.

Vaktparaden?

Det är inte den vi hör,

det är dans i staden

och du står där

och vet inte hur man gör.

Du sitter fast, ensam.

Sist kvar.

Det är bara som det känns

när ingen annan människa syns till

och det är tyst så långt man minns.

Det är tungt,

det är sant att himlen finns,

min vän.

Det är bara nå'nting för.

Vintern dör.