Man borde inte sova när natten faller på

för tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå

Det är så tyst och stilla 

att sova vore illa

Jag vandrar min vägar 

över slätt och genom skog

Och stjärnorna de följer mig 

så sällskap har jag nog 



Det sägs att de är tusen mil 

och mer ändå från oss

Än brinner de med stadigt sken 

Än flammar de som bloss

Som silver och kristaller 

nu deras gnistor faller

Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut

Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut



Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart

som själva natten ter sig då stjärnor lyser klart

det är som om det höres en silver spel som rördes

Man borde inte sova när natten faller på

Man borde se på stjärnorna

man borde vara två