-94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
Till jag började med Tequila och blev trummis I en ny orkester
Och sen sa dem på Pååls att några skulle gå
Och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
Så det tog hårt på honom

Det var nästan alltid svart I tankarna på Långedragspaviljongen
Där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och vi såg på de unga och glömska, I båtar och I varandras armar
Och tänkte "skuld och lidande väntar på er fortfarande"

Jag har gått på knä så många år I den här staden
Men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt
Bakom sig, första gången jag såg dig
Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanför
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna
Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna
Och min lille son ler mot manshororna
När vi går förbi hand I hand, åh Fiskekyrkan
Åh, ändå Hurricane
När de skrev om mig I tidningen sa du som det var
"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
Men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk I varenda hörn
Hälsade på oss, natten jag fann dig
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Adjö...