Nu löser solen sitt blonda hår
I den första gryningens timma
Och breder det ut över markens vår
Där tusende blommor glimma.

Hon väter det tankfull I svalkande dagg,
I blommornas fuktiga gömmen,
Hon lossar det varligt från rosornas tagg,
Men tveksamt, förströdd, som I drömmen.

Hon låter det smeka skog och äng,
Hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen I deras säng
Och de gamla på skrovliga kinden.

Men hennes tanke är borta från allt;
Vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
Förstora det levandes gåta.

Hon löser sitt hår och breder det ut
I morgonens saliga timma;
Och drömmer bland världar som gått förut
Och nya som längtande glimma.