Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
 
Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick på Pasèo Colon.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som sjunges uppå grammofon.
Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
på den illa beryktade krog,
där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
och där negern fördärvad jag slog.
 
I förra veckan när månen så sorgsen en kväll
i mitt fängelse tittade in,
där jag satt på min brits i min ensliga cell
med en dyster och allvarsam min,
då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
som den förr hade sjungit för mig.
Det var hon på kafét på Paséo Colon
som var ledsen och ångrade sig.
 
Men den vinden som bar hennes toner till mig,
kom från havet, där friheten är.
Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig
och fast kanske jag ännu var kär,
så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog
ett par gånger med vin och med sång,
men det sker ej två gånger uppå samma krog,
och uti var hamn blott en gång!