Konsten att överleva fick jag lära när jag var sju.

Jag var den enda vän jag hade, likadant då som nu.

Och när jag skapade min drömvärld, i mitt rum, hördes röster där nedifrån

fulla av hat och hån. 

Min mammas gnat, min pappas arrogans

Som om jag inte fanns

Vem ser ett barn med ambitioner när han tycks trög och stum?,

när hans föräldrar ser en främling, ointressant o dum.

Vem ser ett barn som låser in sig? som blir sjuk av allt väsen där utanför,

vet att han bara stör.

Som aldrig ber om nåt för egen del, allt han gör är ju fel.



När jag var tio flydde min far, utan ett ord till oss som blev kvar.

Han hade visat klart att jag inte dög, jag var en mes och troligen bög.

Jag trodde hans sorti skulle dra, mig och min mor närmre varandra.

Hon fick ett samtal redan då samma kväll.

Sen blev hon var mans egendom, och hennes säng var aldrig tom.

Jag stängde dörr'n och ögonen, men jag fick höra samma gamla ljud igen.



Jag tog den breda lätta vägen utan att känna skam,

med min talang och med min hunger tog jag mig enkelt fram.

Vem ser ett barn som saknar vapen?, 

utan värn står han kvar allt till sist i kön, likgiltighet hans lön.

Mina triumfer fick hon aldrig se,

varför skulle jag be?



Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut?

Det var min dröm min heta önskan att hitta vägen ut.

Känner hon aldrig nånsin saknad?, eller sorg känner hon att det finns ett band

bara nån gång ibland.

Jag skulle aldrig våga ringa hem, 

tänk om hon säger vem.