När jag var ung såg jag åkrar och himmel

Jag hade en flickvän som bodde inunder

Hon hade ingen att dela sin kärlek med,

och jag var fjorton år,

och vi gick nerför gatan med armarna knutna

Jag visade platsen där de sköt min pappa

Vi tog ett tåg ända till slutstationen och sen, sen tog vi tåget hem igen

Och vi lekte tafatt mellan träden i skogen och kom till ett fält där de hade nåt jordbruk,

satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann

Och jag fick ta på hennes hår

Och hon hade en kjol som var tunn, röd och liten,

och väckte en längtan i mig att ta av den. Hon sa:



"Vi kan vänta med sånt för vi älskar varann."



Jag kallade henne "stumpan" ibland



Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus 

Hon sa till mig:



"Du är precis som de andra, du. 

Du ser på mig och du ler och ser ner på mig, men nu förstår jag. 

Du är bara rädd för att jag ska veta hur du är, 

förstå vad du tänker, stackars lilla du! 

Att du bara är en ytlig mansgris. Ska jag suga av dig nu? 

Dra åt helvete! Du, dörren är där."



Så jag åkte iväg mellan åkrar och himmel 

och kom till en storstad där de pratade spanska 

Drack lite vin på en trappa och umgicks 

Nån sa:



"Du kan få bo med oss."



Och jag spelade höghus i en dockteater 

och ramlade omkring, klottrade slagord med näsblod

Jag tänkte, Svensson, han glömmer att leva sitt liv 

Med det finns andra än han

Det finns vi



Och så en morgon när jag vaknade var det ett jävla liv och

utanför stod föräldrar på rad och skrek 

till alla barnen att de skulle sluta leka nu 

och följa med dem i bilen och bli något 

Jag såg mina vänner, med hariga ögon, och alla glada lögners slut 

Jag skrek för jag var rädd

Jag skrek:



"Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem!"



Det var då jag förstod att jag knappast kan låtsas 

att mitt huvud är för stort och mina armar för smala

Så jag skaffade ett jobb, skyfflade sand genom ett hål i en vägg

Fem dagar, åtta timmar

Min chef var en gubbe med ögon som knivar

Han satt där och stirrade i nio månader

Sen sa han:



"Lägg ner din spade och gå härifrån! Vem tror du du försöker lura?"



Så jag gick därifrån och jag ringde min mamma

I bakgrunden hörde jag någon leka hundvalp

Hon finssade och sa:



"Det blir bra, det du gör med ditt liv, men jag har inte tid nu."



Men jag frågade ändå:



"Mor, hur var jag som liten?"



Hon suckade och sa:



"Det var längesen det, du

Du var det bästa jag visste, så rosig och rar

Du var väl som barn är mest. Du var glad."



Jag tänkte att vad skulle jag med sådana vaga ordalag, 

så jag sprang ner till en lässal i innerstan

Jag sökte efter mig själv i deras databas, 

men hittade inget och jag rev i mitt hår och skrek:



"Folket är törstigt, så folket det dricker.

Folket är hungrigt och äter.

Jag ser inte någon mening med mitt liv.

Kan jag inte sova nu?

Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!"



När jag sen vaknade tjugo år senare 

satt jag och stirrade på åkrar och himmel 

och jag tänkte att "visst var det där lite viktigt en gång 

Det är ändå ett kort liv för att vara så långt."