Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind

Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind

Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn

Och huden blev en fästning som inget släppte in



Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand

Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land

Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet; 

Två tynande lanternor på havets ödslighet



Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken

Befruktas till att leva och älska själv igen



Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben

Som luften och som Jorden; som livet dom dej ger

Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård

Och kunna fukta marken framför dej där du går