jag satt häromdan' och jag läste min tidning

en dag som så många förut

och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt

som en efter en har tatt slut

då såg jag en bild av en flicka

med en skadskjuten kråka i famn

hon springer iväg genom skogen

så fort som hon någonsin kan

och hon springer med bultande hjärta

hon springer på taniga ben

hon bönar och ber, och hon hoppas och tror

att det inte ska vara för sent

flickan är liten, hennes hår är så ljust

hennes kind är så flämtande röd

och kråkan är klumpig och kraxande svart

om en stund är den alldeles död

men flickan hon springer för livet

med en skadskjuten fågel i famn

hon springer mot trygghet och värme

och för det som är riktigt och sant

och hon springer med tindrande ögon

hon springer på taniga ben

för hon vet att det är sant det som pappa har sagt

att finns det liv är det aldrig försent

jag började darra i vånda och nöd

och jag skaka' av rädsla och skräck

för jag visste ju alldeles tydligt och klart

att det var bilden av mig som jag sett

för mitt hopp är en skadskjuten kråka

och jag är ett springande barn

som tror det finns nån som kan hjälpa mig än

som tror det finns nån som har svar

och jag springer med bultande hjärta

jag springer på taniga ben

och jag bönar och ber, fast jag egenligen vet

att det redan är alldeles för sent

för mitt hopp är en skadskjuten kråka

och jag är ett springande barn

som tror det finns nån som kan hjälpa mig än

som tror det finns nån som har svar

och jag springer med bultande hjärta

jag springer på taniga ben

och jag bönar och ben, och hoppas och tror

att det inte ska vara för sent

att det inte ska vara för sent...