Han kom med mig

När jag drog bort den våren

Som en hund 

Följde han mig tätt i spåren



Jag var glad åt hans sällskap 

När jag sökte guldets land

Men Kristina, Guldet blev till sand



Vi slet ont 

Ja, allt gott fick vi försaka

Ofta grät han och bad: 

"Ta mig tillbaka"



Men jag vägrade alltid,

Fast jag tvekade ibland

Åh, Kristina, Guldet blev till sand



Han, som var min kamrat,

Han trodde mitt ord, fast jag redan då,

Såg att längs denna väg 

Fanns knappast det jag ville nå



Över prärien kom vi till en öken

Vi gick vilse och började se spöken

Man hör vatten som porlar,

När ens huvud står i brand

Åh, Kristina, Guldet blev till sand



Jag, som var hans kamrat,

Jag tog honom över land och hav

Öken, vinden har höljt 

Ett täcke över hans tysta grav



Ur en stinkande källa

Drack han vatten

Han blev sjuk 

Och gick bort från mig den natten



När hans blick hade slocknat,

Då gled klockan ur hans hand

Åh, Kristina, Guldet blev till sand

Åh, Kristina, Guldet blev till sand