Nu stämmorna här hälsar den första strimma ljus
Som trevat genom landet följt av vindens glada sus
Då grynings timma nalkas över rikets gröna skog
Så faller moderns tårar till sonens avskedsord

En färd så hård att minnas, ett fosterlands farväl
Allt det som jag lämnar det tager kropp och själ
Det ljus som en gång tändes det har nu brunnit ner
Den lågan som där värmde den finns ej längre mer

I skepp han bort nu seglar mot horisontens slut
Bort från berg och dalar, över vida världen ut
Se havet långt sig sträcka från sitt fosterland
Bort från hem och vänner skutan bär dom fram

Av sorgen är de vindar som sliter mast och skrov
På den svarta böljan där finnes ej någon nåd
Elden har nu slocknat på män så full av glöd
Nu veknar dock den starke och faller sakta död