Artist : Evert Taube 

Title : Diktaren och tiden 

(Fri omtolkning av fyra Shakespear-sonetter) 

--------------------------------

I 



När jag har sett hur Tidens hårda hand 

Förintat mästerverk från forna dar 

Och krossat slott och torn till grus och sand 

Och skändat brons som konstens prägel har 



När hungrig ocean jag svalla såg 

Mot fasta landet, sargande dess kust 

såg landet självt borttränga havets våg 

och såg förlust ge vinst och vinst förlust 



Ja när jag sett att tingen växla så 

Sett ting bli ingenting på en minut 

Den tanken följer mig vart jag må gå 

Att Tiden tar min älskade till slut. 

Den tanken liknar själva dödens kval 

Den väcker fruktan men ger intet val. 



II 



Om brons, om sten och jord och ändlöst hav 

Förintas vid den gräns som Tiden drar 

Var skall då skönheten som livet gav 

En blommas styrka, finna sitt försvar? 



Ack sommarns honungslena andedräkt 

Vad orkar den mot kulna dagars mängd 

Om stenen grusas, klippan själv blir bräckt 

Och stålsmidd port av Tiden söndersprängd? 



Den tanken skrämmer! Hur skall du, min skatt 

Du, tidens skönsta smycke, skyddas här? 

Vem hejdar Tidens anlopp, hindrar att 

Han dödar Skönheten, som jag har kär 

Ack, ingen – om det undret ej, min vän, 

att i min sång din skönhet blommar än 







III 



När tysta tankars domstol har förhör 

Med minnen ifrån flydda ungdomsdar 

En ny och dyrbar tid jag då förstör 

Med sorgset dröjande vid det som var 



Så skyms mitt öga, ovant vid en tår 

Och jag begråter ädla vänners död 

Jag river upp ren läkta kärlekssår 

Och rör i askan av mitt hjärtas glöd. 



Jag minns på nytt den oförrätt jag glömt 

Med kval på kval summerar jag till slut 

Den bittra räkning livet åt mig gömt 

Att nu betalas – fast betald förut. 

Men plötsligt minns jag dig, min vän så dyr! 

Och allt utjämnas – sorgen från mig flyr 



IV 



Som vågor rulla in mot stenig strand 

Vår levnads timmar ständigt är på språng 

Förbi varann, som maskor i ett band 

De ila skyndsamt mot sin undergång 



Man föds till dagens ljus, men krälar ut 

Mot mognad ålders vida himlarund – 

Strax går dess sol i moln, dess glans dör ut 

Vad Tiden ger, han tar i samma stund 



Hur ungdom fort skall skövlas, Tiden vet 

Var skönhets panna fåras i hans spår 

Själv närd av livets största hemlighet 

Han skördar liv, tills intet återstår- 

Och likväl skall min sång i sekler än 

Trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen