Hav! Under bugande palmer jag såg
hur våg på våg
i svallande tåg
emot Chiles klippiga stränder kom rullande in.
O, detta brus, när ett skimrande svall
fann mig och tog mig i famnen!
O, när delfinerna dök upp bland korall
och en vinröd klänning blev min!

Då sjöng där i Valparaiso
en söt liten sång:
Rosita! Chilenita!
I havet, i Stilla havet står hajen på språng.
Rosita! Chilenita!
kondoren på Cordilljären är bister - jaha!
Och ormarna börjar skallra i Tarapacá,
och sju glada sjömän rundade Hornet i dag -
och Rosita vill alla ha!

O, när jag började känna mitt land
från fjäll till strand
och med min hand
på jordgloben följde dess gräns från Peru till Cap Horn!
O, när jag fann, att här var jag blott gäst
bland röda små indianer
dem mina fäder, soldat som präst
betvingat med krut och med torn -

Då sjöng där i Valparaiso...

Ja, att min stamfar var conquistadór
har satt sitt spår
och ensam den står
min ras i det land där jag likväl själv blivit född.
Ack, tvenne världar bo här i mitt bröst,
spanskt, det går aldrig ur blodet.
Spansk är min stämma, min klingande röst,
men när mina visor kom till -

Då sjöng där i Valparaiso...