Jag minns: Din mun mot min.

När vi älskade kom ett UFO till vårt fönster.

Ständigt i långa ärmar, så dolde du din skam.

Efter någon vecka kröp väl sanningen fram.

Och sen, första gången att det var som en lavin.

Minns du hur det kändes, Ann-Katrin?

Ann-Katrin, farväl!

Farväl, Ann-Katrin!

Ann-Katrin, farväl!

Farväl, Ann-Katrin!



Vår tid är slut, och denna kväll den sista.

Du hade inget val. Så du valde detta trista.

Och min själ fick svarta slöjor och din själ fick vassa kanter.

När vi åter träffades blev det vissa varianter.

Paranoia, visst! Amfetamin.

Sen sågs vi aldrig mera, Ann-Katrin!

Ann-Katrin. farväl!

Farväl, Ann-Katrin!

Ann-Katrin, farväl!

Farväl, Ann-Katrin!