Jag kan inte få någon sinnesfrid i min lägenhet. 

Hon stack mig med sitt hårspänne och när giftet bränner hör jag henne: 

- Du är sjuk, min vän, men det är inget jag kan hjälpa. Vi måste trots allt tänka på oss själva. 

Hon glider genom staden.

Om jag minns henne på natten kan jag glömma under dagen. 



Hon och jag var ett kärlekspar.

Det var inget mer med det.

Nu är den kära leken slutlekt.

Vi har städat och tvättat rent.

Kära minnen kom inte sent 



Men jag saknar henne.

Jag sticker mig själv med hennes hårspänne.

Kan inte längta efter att kyssa henne.

Hon säger jag är sån som kan lägga sånt bakom,

men det är lätt att säga så när man inte bryr sig ändå. 



Förstår du att jag saknar dig?

Att min kropp inte längre lyder?

Att den inte förstår vad ett "nej" betyder.

Hon säger jag är sån som kan lägga sånt bakom och hon har rätt.

Min framtid är bakom mig. 



Ingen sinnesfrid idag. Och imorgon likadant.

Ingen kärlek i betongen, bara kala vita väggar i min lägenhet.