Inciklad av stjärnhärars krestsande fält,

från alla väderstreck en vidgande reflektor

Likt en fabeldröm som sammansmält

och visas av av en översinnlig projektor

En bländande aftonsol där står förblödd,

med irreversibla strålar från naturen flöde

Min spegelbild i sfärens sidor är född,

är det här jag skall finna mitt öde?



Hänförd av dess hypnotiska komplexitet

i en allomfamnande universalitet,

fantasifullare än sagans poet

Bildspel sprungna ur själens essens

spränger varje tankes gräns,

ett klot bortom världsalltets kvintessens



Dess yta är klädd av stjärnestoft

som med tusen ögon stirrar

Rakt in i sinnets gömda loft,

i en dimvärld jag ändlöst irrar



I detta töcken vilar ett tusenårsrop

kvävt av ett vakums strikta karisma

Som girigt omsluter och håller ihop

den silvriga glasglobens gnistrande prisma

Jag beskådar genom detta fönster

mörkrets och ljusets eviga konflikt

I sfärisk abberations förvrängda mönster

vindlar de samman i ett glödande skikt



Bildspel sprungna ur själens essens

spränger varje tankes gräns,

ett klot bortom världsalltets kvintessens



Dess yta är klädd av stjärnestoft

som med tusen ögon stirrar

Rakt in i sinnets gömda loft,

i en dimvärld jag ändlöst irrar



Hänförd av dess hypnotiska komplexitet

i en allomfamnande universalitet,

fantasifullare än sagans poet

Bildspel sprungna ur själens essens

spränger varje tankes gräns,

ett klot bortom världsalltets kvintessens