mitt skepp har börjat sjunka

och hajarna vädrar blod

slumrande råttor vaknar till liv

och biter i nyfött mod



nattens hyenor tjuter

lika falskt som alltid förr

och hon som ej fruktade stormen

hon reglar nu noga sin dörr



många vet hela sanningen

men upplåter aldrig sin röst

det sitter där tysta i mörkret

och släcker sin egen törst



så lyser då åter solen

över dessa stackars kräk

som för evigt kommer att minnas

sin falskhet och sitt svek