Morgonsolen bländar dina ögon.
När jag ser dig springa ut genom din port.
Att du var jagad var helt uppenbart.
Du såg mig som reträtt.
Att neka skulle inte kännas rätt.

Du sa, jag är förskjuten av de mina.
Tvingad att ha dold identitet.
Betraktad som en sköka i en medeltids kultur.
Jag är som ett djur.

Jag minns att jag tänkte för mig själv:

Vem plöjer din åker?
Vem bonar om i din vrå?
Vem läser kartan åt dig?
Vem talar om var du ska gå?

Romanas arv är att följa traditionen.
Att fogligt rätta in sig i sitt led.
Och går man utanför så tappar man i aktning.
Men vem vill vara vingklippt ett helt liv.

Jag minns hur jag tänkte för mig själv:

Vem plöjer din åker?
Vem bonar om i din vrå?
Vem läser kartan åt dig?
Vem talar om var du ska gå?

Vem bär din ryggsäck, när du behöver en paus?
Vem värmer din frusna själ när natten faller på

mm mm

Jag tänker ofta på dig än Romana.
Ditt mod, din blick, din öppna attityd.
Ja de intryck som vårt samtal gav består för evig tid.
En glimt in i en 19-Ã¥rings liv.
Ett liv som för mig var helt unikt.

Vem plöjer din åker?
Vem bonar om i din vrå?
Vem läser kartan åt dig?
Vem talar om var du ska gå?

Vem bär din ryggsäck, när du behöver en paus?
Vem värmer din frusna själ när natten faller på