KÄRLEKEN OCH VINDEN av Evert Taube



Han kom som främling till en ö,

en ö vid Norde Strömmar, 

där minnet av en skärgårdsmö

som skymtat i hans drömmar

drog honom till en trädgårdsgrind-

i samma blida västanvind

som han sett smeka hennes hår

när hon var sjutton år.



Här, under ek och oxelträn,

som än mot stormar strida,

min vildrosmö i Bohuslän

har blömmat vid min sida,

han tänkte stilla - sextio år

snart flytt sen dess, nu återstår

att ödmjukt öppna hennes grind

och varligt stiga in.



Och dörren gick! Nu stod hon där,

en Törnrosa, en sägen!

-Har tidens hjul stått stilla här,

han stammade förlägen.

Där stod hon som i flydda dar -

med pannan lugn, med blicken klar,

densamma Karin sjutton år, 

med sjövind i sitt hår.



Då reser sig ur stugans hörn

en gammal grånad kvinna:

- Stig in, stig in, kom inom dörrn,

till byn kan du snart hinna!

Stig in, min vän från unga år!

Du ser, att tidens hjul- det går!

Och som ett hån slår vårens vind

emot en vissen kind.



Det blåser samma vind i dag

som sjöng i våra ekar

när vi var unga, du och jag

och lekte samma lekar!

Just när du kom här i vår dörr

jag märkte vinden sjöng som förr.

På avstånd har jag följt din stig

och bett till Gud för dig.



Här ser du nu mitt minsta gull-

ja, jag är farmor vorden,

och det är blott för lillans skull

att jag ej lagts i jorden.

Den västanvinden du, han drar!

Han tog vår son när han blev far

till henne där. För hennes mor 

vart sorgen alltför stor.



Säg ingenting, kyss endast fromt

vår lilla Karins panna!

Så blir här inne mindre tomt,

trots att du ej får stanna.

Kyss detta barnbarn av vår dröm!

När jag gått bort- bliv lika öm 

mot henne då, som förr mot mig!

Ty jag har älskat dig.