Det finns inget att göra i den här trista förorten, 

det finns ingenting här för oss. 

Nä ursäkta jag överdrev litegrann, 

vi kan ju knarka, supa och slåss. 

Så har det alltid varit här ute, 

ingen jävel har brytt sej om oss. 

Man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott 

å aldrig fråga om nåt. 



Vi var trötta på tunnelbanan, 

hade spel på monotonin. 

Dom här döda sovstäderna

där folk inte rör en min. 

Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss.

Vi ville bara ha nånting för oss.

Vi var trötta på zombielivet

och att aldrig vänta på nåt, 

att bara hänga runt och glo 

sen plötsligt har dagen gått. 

Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss. 

Vi ville bara ha nånting för oss. 



Men det finns inget att göra...



Vi började med konserter, 

det va band och det kom folk. 

Vi tyckte det gick jävligt bra, 

vi började få flyt. 

Det tyckte inte den svenska byråkratin, 

det tyckte inte vår stolta maskin. 

Dom sa stopp, det här verkar vara 

rena jävla anarkin. 

Dessutom uppför ni er som 

nåra jävla svin. 

Det tyckte alltså den svenska byråkratin, 

det tyckte alltså vår stolta maskin. 



Men det finns ju diskotek förstås 

och det finns massor av annan skit. 

Där kan vi häcka bäst fan vi vill 

men i huvet står det still. 

Där kan vi gå som zombies 

medan muzaken spyr floder av skit. 

Där kan vi sluta tänka 

så får dom som dom vill. 

Därute kan vi viska 

medan tunnelbanan går förbi. 

Du han ser så blå ut i ansiktet.