Det var i början utav våren, och jag var på fest med dig.

Det var i början av dom åren, när du va ihop med mig.



Du och jag, kändes bra.

Det var vi två, och mina ögon var blå.



Jag sa älskling världen är så banal. Varför ska man va så jävla normal?

Varför är allting så lagom och trist, jag ska kalla mig för emotionist.



O det var du, du, du. O det var jag, jag, jag. Det var vi, vi, vi. 

Det var då.



Jag var full på sprit och fanta. Allt jag sa var genialt. 

Jag sa  Vi ska bilda känsloklubben och känna känslor maximalt. 



Du och jag, kändes bra. 

Det var vi två, och mina ögon var blå.



Karlssons fönster krossa jag med en sten. 

Och du sprang som fan på skakande ben. 



Den starka känslan höll sig kvar en minut. 

Känsloklubbens första möte va slut.



O det var du, du, du. Det var jag, jag, jag. Det var vi, vi, vi. 

Det var dåå.



Du och jag, kändes bra.

Det var vi två, och mina ögon var blå.



Tills du sa "vår kärlek känns trivial.

Känslan mellan oss är omaximal.



Jag har fattat klubbens sista beslut. 

Känsloklubbens sista möte är slut."



O det var du, du, du. O det var jag, jag, jag. Det var vi, vi, vi. 

Det var då.