Jorden talar: Snart är jag trött att ila
som ett bloss genom nattlig rymd
göm i skyar din dystra bila
klarna sol av ångar skymd
kyrkogymner klämtslag från brustna domer
sjunger sorgefärd genom stjärnornas hed
än i mina dlaar bo milda gnomer
låt dem bygga hus åt den stilla fred

Mannen talar: tung är min arm av vapen
sargad är min fot av stängseltagg
Jagvill hem ur lägret och fåångenskapen
hem till fält och ivinberg som stå i dagg
i min syn blir bilan den fromma skäran
kains klubba brinner på härdens ved
jag är trött att följa den falska äran
höj försoningens fanan du gyllne fred

Hjärtat talar: Här i min vrå du hårda
kall bullrig värld vill jag hålla ro
döda ängars blomfrön jag fick att vårda
sovande korn som vänta att åter gro
tills det klingar ut på de nya ängar
vill jag tona tyst som ett stilla spel
sånger flydda från läpp och strängar
bär jag till släkt som arvedel

Livets låga i blåst och fara
livets olja spills i flod på flod
tills det åter lugnar vill jag bevara
frskt och oförfärat är än mitt blod

Där jag bärs i pansar bland stridens söner
vill jag le åt stormens och vredens tid
ty jag den högaste jordens böner
ropar högt på seger du ber om frid