[Musik by Vintersorg]

[Lyrik by Karl-Erik Forsslund]



Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung

Och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar

Stjärten lindad runtom högsta

Spetsen, buken spänd och stinn

I fjällets kittel, ryggen krönt av mittmoränens ås,

Svart och knöglig



Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt

Skinn till läppar, vita tänder grina där imellan,

Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans

Gap en lerig ström

Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögen -

Stelt han stirrar över dalen ner,

Trycker nosen vädrar mot

Marken mellan tassarna vars mörka klor

Skymta fram ur våt smutsgrå ragg



Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken,

Fader Jökul själv - han som sträckte stjärten upp

Mot polen ramarna mot blockberg och ural,

Han som över fjäll och slätter vräkte sig,

Krälande och vältrande



Han som fyllde hav och sjöar,

Rev med klorna rispor i de hårda hällar

Gnagde klipporna och pressade

Bergen samman med sin tyngd



Ham som skövlade och lade öde sagoskogar,

Gröna paradis, blåste med iskall andedräkt bort

Allt som levde, blommande och lyste