Det var Kristi himmelfärd, snön låg kvar trots våren.

Jag var ute o lekte med bröderna Holm.

Vi kom från Svarta havet, passerade Bosporen,

på en å, i utkanten av Tidaholm.



Börje Holm var äldst, två år äldre än Sören.

Han tuggade tobak o var kapten ombord.

Han spottade i vattnet, från sin plats i fören.

Det var alldeles tyst, ingen sa ett ord.



Jag stog längst bak på flotten, i den blåa anoraken.

Det blev kallt o fuktigt när regnet strilade ner.

Det fanns en katt ombord, med ett halsband om nacken.

Den var bra att ha, för en katt hör mycket mer.



Vi angjorde land, o tog med den svarta katten.

Det hotade att blåsa upp till storm.

Börje hade vässat en käpp, o fyllt en hink med vatten.

När jag plötsligt fick syn på två män i arméns uniform.



Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,

båda två, bröderna Holm.

Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,

båda två, bröderna Holm.



Jag såg dom nere vid vattenbrynet, jag stod gömd bakom en gran.

Jag var den ende som såg dom komma dit.

Dom hade vars ett skjutvapen o siktade på en svan,

som var brandgul om fötter o näbb, i övrigt vit.



Den ene hade mörkbrun hy, som om han kom från Indien.

Han såg ut som om nånting i näsan var till besvär.

Den andre var kraftigt byggd, hade kolven intill kinden,

o han spände långsamt hanen på sitt gevär.



Plötsligt nös den mörke, o tappade sin mössa.

Han böjde sig ner för o ta den, men föll omkull.

Då stötte han till den andre, som tappade sin bössa.

O jag minns att jag blev glad för svanens skull.



Bössan föll i vattnet, o naturligvis blev den blöt.

Dom tog bössan o mössan med sig, o gav sig av.

Sen föll den första droppen, o jag tittade upp o beslöt,

att fälla upp kapuschongen o gå tillbaks.



Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,

båda två, bröderna Holm.

Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,

båda två, bröderna Holm.