Åh, dans, sommarstorm med djupa orglas brus

och dansa hem till Lotalam och Stenbrobergets  häll!

Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus

när Mattao och Luossa färgas röda i kväll.



Du stora storm, du är min själ, och du är utan bo,

du sett för mycket för att vila mer.

Men hälsa allt som andas i tysta dalars ro

och säg mig alla under som där sker!



Ty när du kommer dansande jag hör en gammal sång,

en psalm, ett skratt, en snyftning från myrarna och sjön.

Tag om och om refrängen, jag vill sitta natten lång

vid öppna dörrar stilla som i bön.



Din sång i natt är stoj och glam ur glädjedruckan hus

och låt av horn, fiol och flickors skratt.

Och det som ej har ord det är förborgat i ditt sus

och sång som ej har toner har din natt!



O, västanstorm, en gång när jag är kvitt med vägen min

och stilla vid den mörka dörren står, 

då skall du liksom be för mig när jag tyst går in

i det land dit sol och nätter icke når.