Klockan slår sju i Sofia

och månen står kall upp i skyn

Från berget hörs skatorna skria

Nu far hon tillbaka till byn

Hon tar trapporna ner från sin gata

under stjärnornas blinkande spel

Men hon blinkar inte tillbaka;

Hon har nog med vartenda steg



Du kommer tillbaks, sa den gamle,

när hon dansade runt i hans rum

Du klarar dig nog, sa den andre,

och sen blev han tårögd och stum

Hur lycklig får människan vara

på en tom och öde perrong?

Hur lycklig får människan vara

över rälsens rullande sång?



Staden och natten och sorlet

Musiken och flickornas prat

Värmen från ljuset i taket

Allt var så underbart

Men vad gör det dig om jag lever

på en svart och utbrunnen vind?

Det kommer guld ur duschen i källaren,

och ibland en sjungande vind



På våren sjöng hon en solsång,

sen sjöng hon en annan om regn

Alla män visade vägen till framgång;

och den började i hennes säng

Hur tyst kan en människa vakna

naken i siden och guld?

Hur tyst kan en människa vakna;

i tårar fast solen står full?



Den sista var vacker och våldsam

Den sista var våldsam och kall

Hon fick en sommar på hispan,

och han fick ett halvår på Hall

Sen talade hon bara med katten,

tills katten fick nog och försvann

Vad gör det dig om jag sjunger om natten

om dom gråa vägarnas land



Klockan slår sju i Sofia

och månen står kall upp i skyn

Från berget hörs skatorna skria

Nu går hon tillbaka till byn

Hon tar trapporna ner från sin gata

under stjärnornas blinkande spel

Och hon blinkar faktiskt tillbaka,

och skrattar åt drömmarnas spel