Bort längtande vekhet ur sotiga bröst

Vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi har kött, vi ha brännvin till tröst

här är helg, djupt i skogarnas ro



Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals

om kärlek och rosor och vår!

Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals

för spökblåa, månlysta snår!



Det är mil efter mil till lador och hus

där frosten går tjurig vid grind

här är lustigt i stockeldens gula ljus

som darrar i nattens vind. 



Du är fager, Brogren, i eldglans röd,

där du gnider din svarta fiol,

för mat och för brännvin du glömt all nöd

och din panna är ljus som en sol.



Och när morgonens stjärnor blekna och dö

och när ångorna stelna till is,

och när dagningen skälver på myr och sjö

vi sova på doftande ris. 



Då sova vi alla på granris tugnt

och drömma om bleka mör

och snarka och vända oss manligt och lungt

medan elden falnar och dör.