Sommaren 2005, den var den värsta i mitt liv,

jag förlorade mig själv och jag sjönk ner i all skit,

det var då som allting börja - musiken är min drog,

de var innan jag vart slagen och allt jag kommer ihåg,

varje dag var ett helvette, jag kämpa för att glömma,

men jag orkade inte fejka så jag slängde mina drömmar,

allting under var så svart, jag levde i en saga,

ville bara därifrån så jag räknade mina dagar,

flera minuter för mig själv, jag satte fingrarna i halsen,

hade inget annat val jag bara titta

ner i marken,

jag var värdelös och undra när jag skulle sluta lida,

svaret kom ett halvår efter - har nu mamma vid min sida,

hon fick mig att förstå att det finns flera som jag,

att det är många mer än jag som gråter varje natt och dag,

alla har en önskan och alla har den känslan -

man vill känna sig värdefull och känna sig älskad..



Nu är det över, jag ramla ner - jag tog mig upp,

Nu är det över, jag kommer att må bra.. x2.



Det var svårt att inse fakta - jag var inte som dom,

jag stängde in mig på mitt rum när obehaget kom,

jag ville leva ett bra liv, jag ville känna mig glad,

det var jobbigt när folk fråga så jag låtsades må bra,

att leva som jag gjorde döljde visande sår,

att leva som jag gjorde fan det satte sina spår,

det var tur att jag hade sånna vänner som jag har,

tur att mamma fanns där när inget annat fanns kvar,

jag ser tillbaka idag på det livet som var,

jag hade ångest hela tiden och jag kände mig svag,

nu är jag frisk ifrån mitt psyke, frisk ifrån min sjukdom,

men jag ser att mina vänner börjar få samma symtom, 

dom börjar hata sitt liv och det var jag som fick dom börja,

ville inte vara ensam men nu får jag sörja,

men ni klarar det som jag - det vet jag att ni gör,

lyssna på mig nu för jag vet att ni hör! 





						     



						     Thanks to Emmish