över Bohusläns havsband och skär.

en gång ska de bortglömda spåren

letas fram av en nyrustad här.

Mot väster, mot blånande fjordar,

mot öster mot ödemarksland

gå vägen från städer och gårdar

kung Karl, dina svenska förband!





Minns ni, kamrater, den gången, då kungen

förde mot tsaren vid Narva sin här,

minns ni den morgon, då ryssen var tvungen

tigga för livet och sträcka gevär?

Minns ni, när hästfolket sam över Düna,

minns ni vid Klissow vår ryttarattack,

minns ni, när Rehnsköld vid Fraustadt fick bryna

steken till kvällsvard vid sachsisk barack?



Minns ni vår ändlösa marsch mot Poltava,

minns ni de växande fasornas rad,

skymmande nätter, då män sökte stava

gåtfulla tecken på nornornas blad.

Minns ni, när Holowczyns jublande toner

byttes i Desnas förstämda musik,

minns ni den vinter, då lätta dragoner

brände Ukraina i skräck och panik?



Ändå gav han inte upp sin sista, stora strid,

ändå trodde han som vi på än en storhetstid.

Och från Bender gick appellen, buren av hans viljas makt,

till en västerlandets samling i en väldig vapenvakt.



Ser ni stranden, böljegången, hör ni stormen, frän och tung?

I sin stormakts sista timma väntar Sverige hem sin kung.



Nu ligger ditt Bohuslän öde

med Tordenskiolds härjade skär.

Blott bränningen känner de döde,

som räddningslöst strandade här.

Men blodrött skall aftonen färga

ett stormpiskat hav i sitt svall;

kung Karl, du var vilja och värja,

du var storhet och öde och fall.