Nationalteatern
Nationalteatern - Rövarkungens ö lyrics
Your rating:
"rvarkungen sa till mig, vid sngen sent en natt du ligger ju dr ensam, sk din egen skatt men jag r ju s liten, och vrlden r s stor d sa rvarkungen, den r strre n du tror vad menar du med det sa jag, under min tunga filt kan jag resa mig ur sngen, och gra vad jag vill d drog rvarkungen sitt lnga skarpa svrd stig upp din lilla myra, och visa vad du r vrd och svrdet sken och blixtrade, av silver och av guld rvarkungen skrattade, dig skall jag sl omkull du dumma lilla slav, du snusar p din bdd du r s snll och blgd, och skrckslagen och rdd nu ska jag lra dig nnting, som du har nytta av flj med mig p en resa, p rvarkungens hav dr styr jag alla vindar, och krossar alla skepp som vgar styra motsols, eller prva p ngra knep men snlla rvarkung, sa jag och tnkte p min mor jag kan vl inte resa, utan ngra skor d hgg han snder sngen, i ett enda vldigt slag min resa den r skoningsls, utan mildra drag frn spillrorna av sngen, krp jag skamset fram hr gavs ju inte nn pardon, och ingen tryggad hand rvarkungen vrlade, och skrattade och skrek nu seglar vi p vgor av styrka och av svek och hemska var dom scener, som jag sen fick se vr bt gled genom blod och eld, och genom vl och ve och mina gon var frsvarslsa, s ljusa och s bl rvarkungen hnlog, se och smaka p vi hade kommit till en , s svart och kldd i sot dr hade aldrig ngot trd, nnsin slagit rot jag sg en skara mnniskor, s bleka och s gr rvarkungen log och sa, hr kommer mina fr och alla hade flaggor, av mrken terrierlen dom hurrade och viftade, men bara mnen sken jag var nog lite rdd, p rvarkungens strand han viskade ur mungipan, jag har dom i min hand och nu s fick jag se, rvarkungens dr ingen kunde leva, och alla ville d och fglarna sa jag s tyst, han brjade att le dr rvarkungen lever kan, ingen flyga mer dr hade man en slags fabrik, som ville allas vl man tillverkade penningar, ur mnniskornas sjl den slet man ut ur kroppen, med hyrda bdlas hjlp rvarkungen gspade, d eller slj och dr satt alla gamla, p ett ensligt litet skr eller sattes ut i havet, p sin allra sista frd och dr sg man mnga unga, p hopplshetens strand dom samlade p snckor, som fll ur deras hand och ver hela n, blixtrade hans svrd skrcken den var delad, och ingen mera vrld jag sa till rvarkungen, hr r s mrkt och kallt han stampade i marken, min eld r mer n allt han sa jag samlar guld, och inget ont i det min vilja r mitt svrd, och det kan alla se jag ger arbete t alla, och om jag skulle d d brjar havet svalla, och n gr upp i rk han dansade, och skrattade, och lekte med sitt svrd nu hugger jag dig mitt itu, du dumma snlla vrld vad ska ni gra utan mig, och styrkan i min arm utan mig, s vore ni, en potta full av sand s smg jag bort frn stranden, och mnens silversken jag smg frn rvarkungen, och vinden tjt och ven jag hittade en bt, och lade ut frn land sakta flt jag ut, frn rvarkungens strand jag knner mig s frusen, s liten och s rdd jag lngtade efter ljuset, och vrmen i min bdd och havets svarta yta, under mnens sken fanns ingen annan mnniska, s lngt jag kunde se jag var den sista mnniskan, p detta tomma hav och rvarvinden ven, under mnga sjmns grav men nr jag var som ensammast, och allt var dtt och grtt hrdes plasket av en ra, sg jag skymten av en annan bt "