Jag är ingen våldsam kvinna, jag blir väldigt sällan arg
Men jag har en liten egenhet
För även jag har mina gränser, och när vreden styr totalt
Så behandlar jag mig själv primalt
Som när min sambo stack, så bad jag om en sista kram
Där stog vi kind mot kind, jag snyftade så ömt hans namn

Han tror att jag ska viska något
I hans öra när jag skriker - Aaaah!
Jag pressar munnen mot hans öra - Aaaah!
Snälla du förlåt
Så jag bär mig åt... !

Jag satt en dag på bussen, med en gammal dam bredvid
En sur och grinig individ.
Och I hennes knä så satt en lika ilsken liten hund
Och jag anade fradga I hans mun.
Utan förvarning så greppade han min arm och bet
Mitt blod det bara rann
Hon sa; "Det var ditt eget fel!"

Hon tror att jag förlåtande
Ska pussa hunden på hans öra - Aaaah!
Jag greppar även mattes öra - Aaaah!
Snälla ni, förlåt
Så jag bär mig åt... !

Så nu sitter jag hos läkaren, för det här går inte an
Och han frågar varför jag är där.
Det är marigt att förklara, kanske är det nåt mentalt
Men att hjälp behövs är uppenbart

Han lyssnar på mitt hjärta
Då jag plötsligt inte kan förhindra - Aaaah!
Jag greppar stetoskopet, skriker; Aaaah!
Oj, nu det känns bra
Tack och goddag!