Kylan kramar landet som en järnhand 

Dödens stora stillhet känns så nåra

Det faller snö på vandringsmannens hatt

Han går där som en vålnad denna natt 



Han vandrar genom skogar, över ängar

där nysnön bäddar bolstermjuka sängar

Han pulsar ensam ifrån hus till hus 

och ber till Gud att snart få se ett ljus



Men mörkret råder bakom alla fönster 

där frostkristaller bildar tusen mönster 

Ur eldstäderna stiger ingen rök 

Det tycks som hela nejden låge död



Nu andas han med möda och med smärta

och kylan börjar gripa om hans hjärta 

Han släpper ner sin ränsel vid sin fot

och ger sig av mot nästa svarta skog



Så ser han upp mot stjärnorna på himlen 

Han snubblar till som gripen av en svindel

Så lägger han sig sakta ner på rygg 

och drömmen kommer stor och varm och trygg



Och stjärnorna dom vandrar som dom brukar

I fjärran hör man varghonorna tjuta

Mot månens vita skiva syns en örn

I nysnön ser man spåren från en björn