Säg har du nånsin gått genom skogen
Klockan tolv mitt I natten någon gång?
Ja då kanske du vet vad som finns där
För det är spöken jag talar om

Det var sent på natten, månen var full,
Jag hade spelat på en krog,
Men vägen hem den var alldeles för lång
Så jag genade genom en skog.
Men ack det var mörkt och jag såg ingenting
Så jag snubblade på en sten,
Och när jag tittade upp igen
Blev jag bländad av ett sken.
Kanske var det för mycket alkohol,
Kanske hade jag tuppat av,
Men framför mina fötter
Stod en rymling från en grav.
En kvinnlig skepnad som bländade,
Vit I genomskinlig skrud.
Och jag märkte att det jag nu träffat på,
Det var ingen vanlig brud.
Jag ville springa därifrån
Men kroppen rörde sig inte en tum.
Jag viftade med armarna,
Då öppnade hon sin mun.
Och hennes tänder var större och vassare
Än vad en människas brukar va'.
Då fick jag äntligen fart på benen,
Och jag löpte rätt så bra
Och jag önskar jag hade kunnat
Ta ett kort på denna fröken,
För när jag väl kom hem igen
Sa dom; Lasse, det finns inga spöken.

Så natten därpå tog jag kamera med mig,
Mod till mig och sa;
Att nu ska vetenskapen
Få vad den ska ha.
Så I regn och rusk gav jag mig ut
I skogen där hon fanns.
Jag väntade och väntade
Men hon var nån annanstans.
Och blixten slog ner I ett träd
Som far ut mig med väldig fart,
Jag tappade min kamera
Och då stod hon där såklart.
Och jag fumlade efter kameran,
Men jag satt fast I ett träd som brann,
Och jag kom givetvis loss därifrån
Precis när hon försvann.
Så nu har jag jagat spöken,
Men vad gav det mig?
Jo blöta skor och brända kläder
Och allt för denna tjej.
Så jag har nu bestämt mig
För att alltid vara snäll,
Så om jag blir ett spöke
Så ska jag bli fotomodell

För jag önskar jag hade kunnat
Ta ett kort på denna fröken
För när jag väl kom hem igen
Sa dom; Lasse, det finns inga spöken.