Och jag var fyra små år då svärtan smög sig in i mig

Förlamade mitt öga och min fot

Och jag var nio små år då ryktet viskade sig fram;

Mot pojkens mörker och natt finns ingen bot



Så det var utan större hopp mitt hjärta lättade ankar och for

Det är utan större hopp jag önskar det tillbaks, men jag är van:



Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp

men ingen kan slåss som jag

Törsten rev och hoppet svek

men ändå lever jag kvar

kanske av ren vana...



Och jag var tio små år då svärtan klöste sig fast i mig

förrådde och förseglade min kropp

Och jag var elva små år då jag fick svärtan helt bre ut sig i mig

och lät den förmörka lät den helt ödelägga mitt hopp



Så det blev utan större trots jag lät mitt hjärta få fly och dog

Det är utan större hopp jag önskar det inte var först då det förstod;



Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp

men ingen kan slåss som jag

Törsten rev och hoppet svek

men ändå levde jag kvar



Häruppifrån hela världen ett skådespel

Häruppifrån jag kastar stenar på dom som ler

Häruppifrån jag fick mina änglar men vill bara ner

för dom enda känslor jag lärt mig släppa in var dom som sved



…men det löser sig

det löser sig

det löser sig

säg mig det löser sig



vemsomhelst

vemsomhelst

vemsomhelst

vadsomhelst