Du har sett mej gå omkring i natten här,

i en gammal oåtkomlig atmosfär.

Du har sett mej undra över livet,

men har du sett mej tjuvtitta på er?

I ett fönster i ett hus där jag bor,

låter dunkla lampor ana nå't så stort.

Så du kan aldrig ana allt som jag vet.

Visst ser jag ut som en poet.

Jag stöter till dom då och då,

men låtsas aldrig se

alla dockansikten som du leker med.

En så'n som jag har högre pretentioner,

jag undrar var dom är.

Och hon lurar inte mej.

Visst tänker jag väl så;

hon säjer aldrig nej.

Kan tankar va' så små?

Du känner väl mej,

och du tror väl inte att jag är

avundsjuk på dej.

Det händer att jag råkar gå

där hon går,

och hamna mitt i doften av hennes

blekta hår.

Då känns det som nå't som jag känt

för länge se'n,

det känns som liv,

det luktar vår.