Märk, hur vår skugga, märk, Movitz mon frère!
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar.
Vinkar Karon från sin brusande älv
och tre gånger se'n dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom, hjälp mig och välv
gravord över vår syster.

Lillklockan klämtar till storklockans dön
lövad står kantorn i porten
och vid de skrålande gossarnas bön
helgar denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
trampas mellan rosors gulnade blad,
multnade plankor och bårar,
till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka
där dit åt gräset, långhalsig och smal
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag
vem skall nu flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig är jag
vi är torstiga alla.